Intervju med Marianne Berggren
Onsdag 4:e februari kl 18:30 presenterar Marianne Berggren för oss på ISTDP Academy med titeln “When there is no hope left: letting go of omnipotence in therapy”. Niklas Lanbeck och Marianne försökte få till en intervju på videosamtal men pga schematekniska skäl (läs: barn) utbytte de istället e-post.
Du har en bakgrund inom zen-buddhism och meditation. Finns det något i det som överlappar med istdp?
Oj, vilken bra fråga. Jag tror det finns flera bitar som överlappar. Inom båda traditionerna finns en stark tro på att om vi tittar inåt så kan vi hitta svaren i oss själva. Begreppet UTA t ex handlar för mig om något vi hittar inom oss, och som sker bortom vår medvetna förståelse. För att på djupet kunna förstå konceptet UTA räcker det för mig inte med de termer vi vanligtvis arbetar utifrån inom psykologin, utan UTA är något bortom det. Där är för mig den andliga dimensionen av tillvaron nästan nödvändig för att förstå detta komplexa koncept.
Finns det någon som skiljer sig markant i hur man förstår en människas psyke?
Inom ISTDP fokuserar vi på individen och relationer på ett sätt som zenbuddismen inte gör. Zenbuddismen använder inte psykologiska begrepp som anknytning eller överjag och har generellt en mindre individualiserad förståelse av vart människans lidande kommer ifrån.
Vad är det mest hjälpsamma ur det som du har tagit med dig i arbetet som terapeut?
Det finns inom buddismen en sympatisk syn på människan som lyckas undvika det omnipotenta. Eftersom jaget ses som ett illusoriskt koncept så blir strävan efter framgång och yttre bekräftelse meningslös. Att vi människor i grunden lider och att livet inte är enkelt, är ju en människosyn som också blockerar omnipotens eftersom den omnipotenta världsbilden på något sätt bygger på att allt är möjligt.
När jag i 20-årsåldern började meditera, ökade min förmåga att kunna fokusera på mig själv och det som pågick inuti mig. Det hjälpte mig att rikta kompassen från att försöka lösa saker i yttervärlden till att istället lösa saker inombords. Med meditationen kom ett intresse för den potential vi som människor har och som våra tankar och grubblerier ofta blockerar. Att få uppleva den totala tystnaden i huvudet som kontrast till tankarnas ständiga rusande, blev ett uppvaknande som hjälpt och hjälper mig att förstå vart vårt fokus i terapi behöver vara. Att senare genom egenterapi få hjälp att se mina egna mönster och de egna blinda fläckarna, gjorde det möjligt att på ett annat sätt arbeta med mig själv. Meditationen gav mig en bra start i var mitt fokus behöver vara, men jag tror den interpersonella aspekten av terapi var nödvändig för att få ihop pusslet kring mig själv. Alltså vi föds ju in i relationer och blir till därigenom, så att hitta sig själv med hjälp av en relation är något så i grunden mänskligt. Jag tror därför att andliga praktiker och psykoterapi gifter sig väl eftersom de hjälper oss få ihop olika delar av vårt inre pussel.
Vad lockade dig till ISTDP från första början?
Det som lockade mig till ISTDP var att jag efter avslutat psykologprogram kände mig besviken över den kliniska förmågan vi fått med oss, eller snarare bristen på den. Jag gjorde PTP inom psykiatrin och tyckte att teorierna och metoderna jag lärt mig kändes otillräckliga för att hjälpa människor. Jag tänkte nästan att jag hade blivit lurad, att efter 5 års akademiska studier så tog jag examen och kände mig alldeles inkompetent. Alltså typ "dom har lurat mig, det går ju tydligen inte att hjälpa människor". Det var då jag hittade ISTDP genom en psykologkompis som påbörjat coreutbildningen. Metoden och principerna tilltalade mig och jag började titta på korta klipp med Jon Frederickson och långsamt testa att implementera vissa av interventionerna med mina patienter. Jag kände direkt en förändring i arbetet med patienterna och en ny känsla av hopp kring att kunna hjälpa dem. Kanske för att jag trots att jag ännu inte visste så mycket om ISTDP, ändå kände av att förhållningssättet var annorlunda än det jag hade lärt mig på psykologprogrammet. Mer aktivt, men utan att ta över patientens problem. Jag påbörjade coreutbildningen så snart jag kunde och valde därefter för 1,5 år att ytterligare fördjupa mig genom att påbörja den 3-åriga lärar-och handledarutbildningen Training for Trainers med Jon Frederickson.
Din presentation fokuserar på terapeutens arbete med att deaktivera sin egen omnipotens. Vad gör detta tema intressant för dig? Titeln på din presentation är "When there is no hope left...", är det en särskild typ av hopp som avses?
Jag tycker detta ämne är väldigt intressant och det är något jag funderat mycket på under mitt yrkesliv. Vart går gränsen för mitt ansvar och vad har jag ansvar för i mina relationer. Detta tror jag är essentiellt när det kommer till terapeut-patientrelationen som så ofta innehåller en projektion av ansvar som behöver avaktiveras under terapins gång. Patienten har ofta på något sätt en förnekelse med sig kring att få en lösning från terapeuten. Denna förnekelse kan bli en iscensättning av patientens inre och enbart genom att bryta denna kommer patienten att kunna få djupare förståelse för sina mönster. Att som terapeut upptäcka denna iscensättning handlar också om att kunna se sin egen omnipotenta position och kliva ur den. Att ge upp sitt hopp om att jag kommer att kunna lösa patientens problem, är att kliva ur sin egen omnipotens och kan paradoxalt nog bli det som leder till patientens förändring i terapi. Det hopp som avses specifikt i presentationen är hoppet som finns i förnekelsen, alltså när jag förnekar verkligheten så finns ju i detta ett hopp och en längtan om att verkligheten ska vara något annat än den är. När vi i en terapi kan släppa detta falska hopp, så kan plats skapas för ett hopp som bygger på verkligheten och verkliga relationer här och nu.
Hur ser du på framtiden för metoden? Vad kommer vara i fokus och vad behöver utvecklas vidare?
Framtiden för metoden eller vad som kommer att vara i fokus kan jag inte sia om. Men när det gäller vidareutveckling så skulle jag vilja se ett ökat värdesättande av den relationella aspekten av ISTDP. Med så mycket fokus och övning på teknik och specifika interventioner, får vi inte glömma varför dessa tekniker är viktiga. Teknikerna och de koncept de bygger på, är ju viktiga enbart utifrån dess funktion att hjälpa oss nå fram till en annan människa. Glömmer vi detta syfte så blir det att kasta ut barnen med badvattnet. Att kunna bli en duktig kliniker tror jag handlar om att kunna balansera dessa delar inom sig själv, både att bli bättre på att se och upptäcka försvar och iscensättning, men även att se sin egen del av detta i relationen. Vilket inre arbete är det jag behöver göra med mig själv för att kunna hjälpa någon att lösa sitt eget inre.
Sist men inte minst, om du skulle välja något ätbart som metafor för att förmedla din smak som terapeut, vad skulle det vara?
Svårt, men det som spontant kommer upp är passionsfrukt som är både söt och syrlig samtidigt. Finns kärnor och struktur i den, samtidigt som den är mjuk. Den stoltserar inte heller med en putsad yttre fasad och försöker inte lura på någon nåt som inte är där.
